Det bodde en gubbe långt ut på en tid,
han var av en endaste tanke besatt.
Han sökte en formel för livselexil,
hans fönster de lyste var eviga natt.
Han läste i böcker, både stora och små,
och blandade vetskor av alla de slag,
för att hejda den kraft som
om en fanslekamen förtvinad och svag.
Det gäller, gubben, att hinna i kapp,
För hösten han nalkas med väldiga kliv
Och stoppar den in i sitt gamla arkiv
Och när han var hunden till åttio och tre
När kroppen var gisten och ögonen svet
Se, då fick han lön för sin gamla idé
en droppe choklad ner i provröret bled.
Han tittade nyfiket på sin produkt,
sen tog han försiktigt en klunk därutav.
det smakade honung och himmel och hav.
Det brann i hans hjärta en glödande sol
Och blodet sköt fart i hans blodomlopp
Han reste sig om tumlar upp från sin stol
Och rätade långsamt sin krokiga kropp
Tillbaka alla vinen som hade fått fart
Som fjäll från en kopp för
Ja, frukten den krympte ihop till ett kav
När han var en yngling på blott tjugotvå
Så skrek han förtvivlat, här stannar vi håll
Men han blev allt yngre och yngre ändå
Och snart var han bara ett plus minus noll.
Nu var han ett litet förunderligt frö
På golvet han låg i en springa i träd
Ja, mindre han var än en flinga av snö
Och alls ingen hörde hur illa han grät
Men golvdraget blåste som golvdraget gör
Och fröte greps i en virvlande gir
Sen skänkte så sakta och tyst i ett rör
Och drömknade där i sitt livselexir
