Det stod en ung fru i en hage,
till henne kom där en ung sjöman.
Säg, varför står du så här allela,
i mig ditt hjärta som jag begär?
På er begäran kan jag ej svara
Du jagar av allt för rinnas dom
Er tjej var rinna kan jag väl vara
Men allra kärestan kan jag ej bli
Jag har en vän om han ännu lever
Som för du år sen for bort för mig
Och lever han, så har han mitt hjärta
Och är han död, så har Gud hans skäl
Jag är den vännen som för sju år sen
Som för sju år sen for bort från dig
Kom, sköna ljungfru, bli mina armar
Jag är den vännen, jag visser det
Är du den vännen som för sju år sen,
som för sju år sen for bort från mig
Så vis mig handen, och vis mig ringen,
och vis mig bandet vi tillsammans knöt
Hon skådar handen, hon skådar ringen
Tills dess hon bleknar och segnar ner
Så tog han henne i sina armar
Och kysste henne så inne vid
Och hör en detta i flickor alla
Och lägg en denna visan på ett skinn
Och varmt rogna, mot idrar bossar,
som denna skönhetsflicka var mot stil.
