Snart är jag ryckt ur tidens sköte
Och snart ur back i armar förd
Farväl du saft, du söta förd
Som under vingårdsmännens mö te
Nu pressas vid mitt levnadslut
För tvivlan kom, kom vid det ropet
Kom slingra repet kring om stopet
Och häng mig sen jag tömt det ut
Mitt kärl som fod hon liv och lusta
Står tomt och kullskälpt vid min grav
Då andras krökta halsar pösta
i kring det bord där förr jag satt
Ja, brödren ser i ölkulisen
Kring spisen men på min spik
Nog skönjer jag när preses dricker
Hur han med tobakspipan tänd
Åt mig sticker men han som jag
Min mun slätt inte mer kan smaka
Liggt flugan på en sockerkaka
När innanmätet blir för hett
Min vän med stopet nummer fyra,
rödblomig som den skönsta ros,
så störsk och fräck som en matros
med tio pund i engelsk hyra,
fördömer mig till avgrundsdjup. Han
om jag ej i min kulna blåga
vid paroxysmen tar en srup.
Men nej, nej, aldrig denna tunga,
en enda droppa mer för mår
Hon knappast väser fram ut år,
för kölen stelar blod och lunga
Och benen domnar i sin bädd
Min hand blir is och näsan vatten,
Och hela natten regerar själen yr och rädd
Ja, där som fordon på min kista
Står nu en skål från Liljans krog
med ölostvassla till mitt sista
och havresoppa i mitt stoop
Ett turkiskt papper med jalappa
och doktorns kappa blir boupp
